apropå njuta

Läste hos Znogge och log stort. Har ju passat en Airedaleterrier en lång tid och saknar honom så! Hans matte får sin baby vilken dag som helst nu och har slutat arbeta så vi behövs inte som dagisfamilj åt hunden nu. Det blir sååå tomt! Ingen som skäller ut brevbäraren, som också verkar sakna och kollar lite extra när det inte skäller. De fick nån sorts relation och brevis vet att han inte är farlig, de är presenterade. Det är bara det där med att stoppa saker i brevlådan som han inte gillar, hunden alltså.

Ingen som buffar på en och vill ha klappar och gos. Ingen som vill gå till stranden eller ut och leta tikar att sniffa efter. Ingen som sover över när matte jobbar sent eller behöver resa bort. Ingen som bär in sand i tassarna… det kan vi iofs leva utan;-)

Så här avslappat och fint kan Bob-hund  sova också! Nybadad, därav handdukarna.

Min älskade, saknade Zappa! 11 år på bilden, sin sista sommar hos oss. Vi hade många, långa och fina år ihop, min hårige “son”  och resten av familjen. Zappa kom till oss för tidigt när tiken vägrade ge valparna mera mjölk, nappades och blev mycket mammig. Kullen var inte planerad, tiken alldeles för gammal och hon orkade väl inte med vilda hungriga valpar.  Fina blev de i alla fall;-) En tumör tog hans liv till sist.

En hund, eller flera blir det definitivt när våra arbetstider tillåter det. Nu är det inte rätt tid, vi är hemma för lite, arbetar för mycket båda två. Vi lånar, klappar grannars hundar och saknar.