Nu stundar snart julledigheten för många. Många dagar att bara njuta av mat, vila och umgänge familj och vänner. Eller en hemsk tid av oro för vad som kommer att hända.
För mig är julen nu och var förr en tid av just lugn och vila, reflexion och eftertanke. Kanske ett kyrkobesök med familjen. Definitivt mycket god mat. Och dryck.
Under en period var det tyvärr en hemsk tid av oro, stress och rädsla. Spring från ena måstet till nästa. Bråk, skrik och smärta.
Skillnaden är att i den där mellanperioden fanns spriten där. Mannen jag var gift med, och hans familj bara måste ha sprit med på alla sammankomster. Alla tillfällen togs för ursäkt att få dricka. Glädje, sorg, matcher på Tv, namnsdagar… Och julen var en enda lång serie av suparkvällar. Alla avslutade med minst tårar. Oftast med än så. Normalt för dem, absurt för mig. Som tur är var barnet så litet då så minnet av det finns inte. Och umgänget med dem avslutades väldigt tidigt. Totalt.
I mitt liv före och efter honom finns inte sprit med i någon större mängd. Definitivt inte vid tillfällen då barn är med. Ett glas vin vid middag på sin höjd, eller julsnaps för den som vill ha. Som jag smaksätter men inte dricker.
Fridah Jönsson skriver om drickandet. Som vanligt väldigt bra. Hon är ung, då är åsikterna alltid svarta eller vita. Men livet är både och.
Så jag håller med Fridah, dock inte så stenhårt att inget ska vara tillåtet. I sällskap där någon upplevt fasorna som kan bli följden av supandet är det absolut naturligt att inte ens ta det där glaset vin eller öl. Eller där någon har problem med att kunna dricka ansvarsfullt. Man bör använda sunt förnuft.
Extremmer av alla slag är sådant som barn lägger märke till och revolterar emot sedan. Om man har ett friskt och sunt förhållande till mat och dryck så lämnar man det efter sig till kommande generationer, tror jag.