Inte alls skrattretande

Läser morgonens tidningar, först skrattande åt dumma sossar, men nu fastnade skrattet i halsen.

Djuren som ska bli vår mat sprider resistenta sjukdomsalstrare. MRSA och ESBL. Döden i grytan! Trots smittriskerna är kontrollen bristfällig, skriver  Mats-Eric Nilsson och Henrik Ennart.

Gud så glad jag är för att jag inte äter kött, av något slag. Och att jag valt ursprungsmärkt, svenskt kött till de i min närhet som äter det. Från små producenter. Då är riskerna mycket mindre. Lågpriskött från gud vet var skulle jag inte ge min hund ens, om jag hade en.

Fy f*n för stordrift! Visserligen är far bonde, eller var när han var yngre, men stordrift, medicinering för högre tillväxt och dålig behandling av djuren satte han sig emot. Alla djuren hade namn och behandlades med vänlighet, ända in till slakt. För att de skulle bli mat hade vi alla klart för oss.  Inget Disneyfierande här inte. Inte ens konstgödning kom in på hans åkrar.  Konstigt, ansåg väl en del då. Mycket klokt och genomtänkt ser man idag.

Rätt att få dö, utan smärta

Ett viktigt beslut kom idag. Eller ett uttalande om vad som gäller. Från Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen sammanfattar läget i ett antal punkter:

· Vården ska så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.

· Huvudregeln är att en läkare inte får ge en behandling som patienten inte vill ha.

· Om patienten inte vill att en livsuppehållande behandling ska sättas in eller fortsätta ska läkaren respektera patientens önskan. En förutsättning är att patienten är beslutskompetent, välinformerad och införstådd med konsekvenserna av olika behandlingsalternativ.

· Vården är skyldig att erbjuda en döende patient smärtlindrande och ångestdämpande behandling.

Även Dagens juridik skriver om beslutet.

Frågan har ju aktualiserats av flera den senaste tiden.Bland andra av den 31-åriga kvinnan som varit sjuk i stort sett hela livet och nu vill lämna denna värld. Utan att behöva känna när hon kvävs till döds.

Svår fråga när det gäller andra, men själv vill jag att man inte håller min kropp vid liv med maskiner, om livet i övrigt lämnat den. Bara tills man tagit vara på de organ som är användbara. Jag har naturligtvis anmält mig som organdonator, till det register som finns.

Behöver jag dem inte längre kan någon annan få ett bra liv med hjälp av en bit av mig. Så lever jag vidare, på ett sätt.