Bristande moral i arbetsrätten

Enligt professor Per Braunh i dagens Svd så brister det i moralen på den svenska arbetsrätten.

Han är professor i praktisk filosofi.

Rätten till anställning går före trygghet och omsorg om vårdtagaren.

AD dömer till busars fördel för att slippa bråk med facket. Allt grövre saker begångna av biträden och annan vårdpersonal skylls på arbetssituationen eller viftas bort som engångshändelser och anställda får gå kvar trots att bevis för vad de gjort finns i flera fall. Elever som beter sig mycket illa mot lärare och andra elever i skolan kan fortsätta.

Det är definitivt ett grovt fel i det systemet! Har sett med egna ögon hur personal med tendenser liknande de i Norrköpingsfallet går kvar, de som påtalar mobbas eller fryses ut. Ny personal skolas in av de vana i ett beteende som är allt annat än människovärdigt. De som inte orkar eller vågar säga emot slutar och bara de av samma anda jobbar kvar.

Floskler som chefer slänger sig med, värdegrund och brukarstyrning saknar totalt förankring i verkligheten. Så länge boenden är stängda för insyn och chefen sitter långt borta på ett kontor så kommer detta att fortsätta.

Om jag kunde…

Om jag kunde skulle jag…

Säga många fula ord!

Blev inringd i fredags, beordad att avbryta semestern och gå in och arbeta för att personal saknas.

Till råga på allt upptäckte jag vid halv fyra tiden, då chefen gått hem, att ingen skulle komma kl 08 följande morgon. Ingen fanns att få tag på som kunde så gissa vem som stannade kvar:-(

Så mitt pass blev fre 15 till lö 21 med journatt emellan. För att personen jag jobbar hos inte klarar sig utan rätt avancerad medicinsk hjälp, om nåt går fel.

Utan förvarning var jag, maken fick köra dit mat och rena kläder.  Hur bra sover man då de timmar man får sova? Hur utvilad och alert är man? Glad och arbetsvillig? Det sista låter jag inte märkas på arbetet, så klart, men fan va arg jag är!

Sedan förra sommaren har man känt till att det blir en ny sommar, att personal ska ha semester och ev kommer någon att bli sjuk också. Jäkla lathet bara! Eller dålig planering.  Detta är standard varje sommar i min kommun. Har faktiskt haft min första längre sammanhängande semester sen jag började, faktiskt. Men jag ville ju gärna ha den klar. Inte kasta om alla planer utan förvarning och lämna människor i min närhet  besvikna.

Pengarna styr i Äldrevård

Skamligt nog så är det pengarna, eller fördelningen av dem, som styr äldrevården. Standarden är låg, skamligt låg för de som behöver hjälp och stöd. Man drar in på mat, kaffe och personal. Pengarna går åt till annat, chefslöner bland annat. För de måste ju ha lika mycket som de inom tex industrin. På flera håll har de högsta  kommuncheferna höjt sina löner med  rejäla summor. I snitt tjänar de 59 500, i månaden. Det är många koppar kaffe det!

Ibland hjälper det att protestera, som i Köping. Men oftast inte. De gamla hörs inte.

Åldringar är inga konservburkar som man kan stapla i likadana rader. All är inte lika, behöver inte samma stöd, pratar inte ens samma språk. Ändå behandlas våra äldre respektlöst, som saker som ska gömmas undan.

Jag skäms, och skräms. Vill knappt bli gammal om vården och omsorgen redan nu är så skamligt dålig som rapporten visar.

Sjukt om sjukförsäkring

Oppositionen, de rödgröna, bluffar om sjukförsäkringen. Med hjälp av en läkare som tjänar 60 000  månaden och ännu mer genom jobbskatteavdraget. På deltid. Honom vill de att vi ska tycka synd om.

Han arbetar åt sossarna, i valkampanjen, men skulle föreställa en vanlig människa som utförsäkrats genom ”borgarnas reform” av sjukförsäkringen. Genomskinligt! Skandalöst av TV som låtsas vara ovetande.

Man hojtar om stupstock och att folk kastas till vargarna. Sanningen är att man nu har möjlighet till rehab och stöd i att komma tillbaka, istället för att bara få pengar och gå hemma med allt vad det innebär. Alltid bättre att klara sig själv, till en del om inte helt. Ju fler som arbetar, desto bättre räcker pengarna till de som inte kan. Eller hur?

Enligt handläggare på Försäkringskassan fungerar det så här:

Fortsatt- och förlängd sjukpenning beviljas till individer med en allvarlig sjukdom, en godkänd arbetsskada eller som riskerar en allvarlig försämring av hälsan. Exempel på allvarlig sjukdom kan vara tumörsjukdomar, neurologiska sjukdomar, sjukdomar som kräver transplantation av ett vitalt organ, samt andra allvarliga sjukdomar av liknande eller annan karaktär.

Permanent Sjukersättning kan beviljas om arbetsförmågan är stadigvarande, för all överskådlig framtid, nedsatt på grund av sjukdom i alla arbeten på arbetsmarknaden, inklusive anställning med lönebidrag eller vid Samhall. Anställningsformer som tar hänsyn till individens funktionsnedsättning (Försäkringskassan kan dock inte anvisa individer till lönebidrag eller Samhall. Det gör Arbetsförmedlingen). Det krävs även att alla medicinska och arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder är uttömda. Och andra faktorer än rent medicinska kan inte beaktas, till exempel ålder eller utbildning. Sjukersättningen, som beviljas till 65 år, är således till för de allvarligaste sjuka, men kan när som helst avbrytas av individen om hälsotillståndet förbättras.

Jag har beviljat både fortsatt- och förlängd sjukpenning samt permanent sjukersättning till de allvarligaste sjuka. Av de sjukskrivna som jag har överlämnat till Arbetsförmedlingen har en del gått vidare inom Arbetsförmedlingen eller till egen försörjning, och en del har kommit tillbaka till sjukförsäkringen och har enligt nuvarande lagstiftning möjlighet till 914 nya dagar med sjukpenning. Därefter upprepas proceduren igen. En del deltidssjukskrivna har, i likhet med Jörg Teichert, valt att tacka nej till den individuella kartläggningen och fortsatt att arbeta deltid under karensperioden, och har precis som alla andra möjlighet att åter ansöka om sjukpenning efter tre månader.

Denna bortre gräns i sjukförsäkringen ska ses som en möjlighet. Ingen blir utförsäkrad i välfärdsstaten Sverige. Nuvarande sjukförsäkring öppnar en bro till arbetsmarknaden, så att alla som har möjlighet/förutsättningar och motivation kan återgå till eget arbete och egen försörjning efter en långtidssjukskrivning. Och jag gör alltid en individuell bedömning i varje enskilt ärende, oavsett var i rehabiliteringskedjans fasta tidsgränser individen befinner sig i.

Och Arbetsförmedlingen är min samarbetspartner för de individer som har en arbetsförmåga i ett för individen lämpligt arbete på den svenska arbetsmarknaden. Och de som inte kan arbeta heltid har möjlighet till en långvarig ersättning på deltid, antingen med sjukpenning och återkommande omprövningar vid fasta tidsgränser och en bortre tidsgräns, eller med permanent partiell sjukersättning som kan avbrytas av individen när som helst. Denna möjlighet gäller för alla. Lagen gör inte undantag för individer eller yrkesgrupper.

Ur detta sjukförsäkringsperspektiv ter sig oppositionens förslag om förändringar i sjukförsäkringen i bästa fall som ett slag i luften, och i sämsta fall som ett steg tillbaka.

FAROUK MEDINA

personlig handläggare

SACO-S-Ombud

Försäkringskassan

Kampen för Veikko fortsätter.

Ännu inget beslut om att Veikko skall få sin rätt tillgodosedd.

Till och med Finlands president och utrikesminister har sagt sitt i fallet.

Ordföranden i Vänsterförbundet och medlem i Nordiska rådet, Paavo Arhinmäki skriver idag om fallet.

Finland följer noga utvecklingen, eller bristen på det.

Uppdaterat lördag den  29 maj.

Två ministrar och en president har nu sagt sitt i ärendet, förutom en massa svenska politiker på hög nivå, bland andra Jan Björklund.

Prestige verkar sätta käppar i hjulet. Tjänstemän i Vaxholms kommun vägrar att ta reson och följa svensk lag.  Tjänstemän tar inte till sig att språket är hans enda problem. Han förstår inte svenska längre och kan inte göra sig förstådd. Hans har tappat svenskan, något de flesta gör på ålderns höst. Alltså om de lärt sig svenska senare, och har ett annat modersmål.

Man, tjänstemännen i Vaxholm,  ljuger om situationen i media och kallar Veikkos fall en påhittad historia. Man vägrar att följa den författningslag som reglerar verksamheten. Där det står uttryckligen att omsorg skall ges på det egna språket om behov finns. Vem kan ha större behov?

Allt denne, 90 årige blinde änkeman, vill är att få tillbringa sina sista år i en omgivning där han kan förstå och bli förstådd av de runt om. Han vill gärna komma till Suomikoti, ett finskspråkigt äldreboende men bekant mat, traditioner och grannar man kan prata minnen med. Plats lär det finnas, kollade igår.

Tänk dig följande, du bor på ett för dig obekant ställe, med obekanta människor som pratar ett språk du inte kan förstå eller tala. Lägg till att du inte heller kan se.

Skrämmande!

För mig som finskfödd är detta det ultimata i att bete sig illa. En veteran hedrar man i Finland. De få som är kvar. De kämpade för att ge Finland frihet. Tack vare dem talar vi finska och inte ryska. Tack vare dem är Finland ett välmående land, med hög utbildningsnivå och teknisk utveckling.

Saken handlar inte så mycket om att han är finne, eller veteran, utan om hur man behandlar en gammal man som arbetat och betalat skatt här i många år.

Skamligt! Skäms på er i Vaxholms kommunalhus!

Rätt att få dö, utan smärta

Ett viktigt beslut kom idag. Eller ett uttalande om vad som gäller. Från Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen sammanfattar läget i ett antal punkter:

· Vården ska så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.

· Huvudregeln är att en läkare inte får ge en behandling som patienten inte vill ha.

· Om patienten inte vill att en livsuppehållande behandling ska sättas in eller fortsätta ska läkaren respektera patientens önskan. En förutsättning är att patienten är beslutskompetent, välinformerad och införstådd med konsekvenserna av olika behandlingsalternativ.

· Vården är skyldig att erbjuda en döende patient smärtlindrande och ångestdämpande behandling.

Även Dagens juridik skriver om beslutet.

Frågan har ju aktualiserats av flera den senaste tiden.Bland andra av den 31-åriga kvinnan som varit sjuk i stort sett hela livet och nu vill lämna denna värld. Utan att behöva känna när hon kvävs till döds.

Svår fråga när det gäller andra, men själv vill jag att man inte håller min kropp vid liv med maskiner, om livet i övrigt lämnat den. Bara tills man tagit vara på de organ som är användbara. Jag har naturligtvis anmält mig som organdonator, till det register som finns.

Behöver jag dem inte längre kan någon annan få ett bra liv med hjälp av en bit av mig. Så lever jag vidare, på ett sätt.