Det blir bättre!

Det blir bättre, det heter ett program jag önskat mig hinna se. Tjejen med bimbostämpel, Magdalena Graaf berättar på TV 3 s nya programserie. Kanske skriver hon om det på sin blogg också, har inte läst men länkar.

Tack, Magdalena! Om fler berättar så BLIR det bättre. Om fler berättar blir det mindre skamligt att vara utsatt för brott av den som borde värna mest om en.

För det är brottsligt att misshandla, psykiskt eller fysiskt. Båda sorterna lämnar spår som tar år att radera om det någonsin går.

Ingen skulle ens tänka sig att sättas i samma rum som en okänd som misshandlat en grovt, kränkt, tvingat till sex, utplånat som person. Än mindre skulle någon ens tänka sig att begära att offret för allt det skulle samarbeta med gärningsmannen(ja, det ÄR män i de allra flesta fall).

Kvinnor som utsätts för systematisk misshandel krävs på samarbete  med misshandlaren  av myndigheter om de har barn ihop med den som misshandlat.

Ett ytterligare svårt övergrepp, för det är inte tillåtet enligt lag.

Men orkar man protestera, vågar man? Vet man ens om att man borde?

Vem kan alla lagar som berör den situation någon annan satt en i?

För inbilla mig inte att någon frivilligt sätter sig i händerna på en misshandlare!

Man blir kär, förd bakom ljuset av en beräknande misshandlare som läser en och säger/gör det som krävs för att man ska falla. Just så där som det står i tidningar att det ska vara.

Man flyttar ihop snabbt på hans initiativ, blir gravid snabbt för att han vill ha barn med en(som är det bästa som hänt honom…)Han vill ofta gifta sig snabbt också.  En del vill köpa dyra hus och prylar ihop som man sen får betala för, resten av livet.

Den stormande förälskelsen gör en blind för vad som pågår. Allt är inte bra men det slår man ifrån sig. Klockor larmar men man vill inte höra, mamma varnar kanske, vänner försvinner(för att han inte gillar dem) Man satsar allt.  Man lever för honom, tänker, andas honom. Det är ju sitt livs kärlek man träffat!

Eller inte. När det är så otroligt fantastiskt och alldeles för bra för att vara sant är det just för bra för att vara sant. Bara spel. Inte sant. Inte kärlek utan lek med hormoner och med känslor.

Misshandlare gör sitt utan att det handlar om dig, helt opersonligt. Isolerar från familj och vänner, bryter ned, gör beroende. Ekonomiskt och känslomässigt.  Det handlar bara om dem, deras tillfredsställelse, deras dåliga självbild och sjukt vridna bild av andra människor, speciellt kvinnor. Man blir en ägodel.

Slipper en undan går de till nästa och börjar om. Ofta har de fler på G samtidigt, reserver i olika stadier av förväntan eller nedbrytning.  Jakten i sig är en sport har jag hört mer än en gång av killar. Killar som misshandlar, som inte vet att jag fattat. De skryter med sitt beteende i min närvaro, vid tillfällen då jag inte räknas, inte syns pga min profession.

Den som blir utsatt tar på sig skulden, känner sig dålig, misslyckad beroende på det man utsätts för. Om man bara..(fyll i valfritt ord), så skulle han bli snäll. ICKE!

Enda vägen ut är igenom smärtan, backa sig ur går inte.

Skulle kunna skriva länge och mycket om det men avstår.

Kan bara skriva under på att det blir bättre! När man går, inte annars.

Offertänkande och eget ansvar

Hittade en ny blogg, Helenas  Djupsnack , som handlar om offertänkande och eget ansvar. Om Integral Psykoanalys. Och Hälsa genom  medvetenhet.

Den gör ont, bitvis, när somligt i den träffar.  Den väckte en massa tankar.

Men faktum är att utan att själv ta ansvar för att förändra sin situation så gör man sig till offer. Då ändras inget. Man mår kasst och riskerar att fastna i det.

Allt kan man inte förändra. Det man kan, måste man göra. Själv.

Mitt ursprung ställer till det för mig, just på den punkten. Jag gör själv, jag frågar inte om lov först. Jag agerar när det händer saker. Konsekvenserna får jag ta sedan, om det blir några. Det blir det, rätt ofta.

Bloggen och tankarna efter den väckte en massa minnen också.

Inte alltid lyckat, speciellt i arbetslivet där chefen förväntas fatta alla beslut.  Vilket har hänt mig rätt ofta under alla åren i arbeten där jag jobbat på fältet och chefen på kontoret. När chefen inte är på plats, inte ser, inte har alla fakta eller bara är upptagen av annat, så fattar jag självständigt beslut om vad som behöver göras. Och får skit. För chefen skulle ju…

Fast chefen inte fattade vad jobbet ute i ”bygderna” gick ut på, vad som krävdes och hur olika det kunde vara från kund till kund, kommun till kommun, företag till företag. Reste som tekniklärare under många år, nämligen. Land och rike runt. Från norr till söder och ibland utanför riket. Roligt var det, för det mesta, men sket det sig kunde det bli knöligt. Svårt att få fram materiel mitt ute i Norra Norrland, när flyget slarvat bort bagaget med alla grejorna som exempel. Så jag blev expert på att trolla med det som fanns. Prata ur minnet, rita själv, låna grejor.

Inte alls lyckat i mitt privatliv. För att få hjälp efter grov misshandel, mordförsök mm förväntades jag vara nedslagen(psykiskt) gråtande och hjälplös, inte komma med förslag på vilken hjälp jag kunde behöva, inte vara full av kämpaglöd och vilja att komma vidare. Skydda min unge och mig själv. Med vad som behövdes. Att gå när jag blivit sparkad och slagen och kunde smita ut skulle jag tydligen inte gjort. Jag borde ringt efter hjälp. Tydligen.

Hur då? När han tagit telefonen, plånboken, nycklarna och allt annat av vikt!  Gick ju bara i  det jag hade på mig, med ungen på armen, ordentligt påklädd men sovande, mitt i natten. Ut bara, utan att ens våga stänga dörren efter mig, ifall han skulle vakna.

Eftersom jag klarat det  kunde det det inte varit så farligt.

Jag vägrade acceptera att jag var ett offer. Vilket slog mig först långt senare. Då insåg jag att jag betalat ett pris för min självständighet.  Jag kunde berätta vad som hänt, rena klara fakta. Man valde att inte tro mig, för att jag inte grät, inte var helt förstörd och ett  skakande vrak. Jag måste hitta på, för sånt händer bara inte -sas det. Om det händer, så kan man inte berätta om det, som jag kunde.

Att jag inuti var helt sönder av oro, smärta och skam över att ha utsatts, det fattade ingen då. Att jag både skakade och grät, när de inte såg på, när barnet sov.  Att jag helt saknade familj i närheten och pengar att ta mig till familjen, där långt borta, det brydde sig ingen om.

Att jag vägrade  skämmas, berättade om det i media, var inte heller bra. Sånt ska man inte prata om, då är man en bitterfitta och surkärring. Måste provocerat och allt det där.

Nå, det där är historia. Jag vägrar fortfarande att skämmas för något en annan person gjort sig skyldig till.  Det är inte brottsligt att ha varit utsatt för brott.

Dagens musik och smärta

Free, sjunger Tarja Turunen.

Önskar jag var fri från de drömmar som ännu stör. Som påminner om det som varit. Kedjar mig kvar i minnet av den som var mig kär, en gång. Den som svek, skadade, förstörde.

Den som gav mig det bästa, barnet.

Den som inte  drog sig för att skada barnet.  För att komma åt mig.

Förstår inte. Inte hur man kan vara beredd att skada sitt eget barn för att hämnas något som inte finns. Det som bara finns i  ens eget huvud.

Förstår inte hur man kan välja att skada den som älskar, utan förbehåll.

Beredd att döda.

Kanske borde jag bli bitter, arg, hata.  Kan inte.

Förstår inte. Kan inte.

Vill glömma. Kan inte.

Trots kärleken till min man och att det gått lång tid sedan… jagar drömmarna mig tidvis. Nu är en sådan tid. Maran besöker mig nästan varje natt. Vågar inte somna om. Vågar inte drömma.

Kärleken hjälper men utplånar inte ärren, minnena.

Tack min älskade gubbe för att du står ut.