Offertänkande och eget ansvar

Hittade en ny blogg, Helenas  Djupsnack , som handlar om offertänkande och eget ansvar. Om Integral Psykoanalys. Och Hälsa genom  medvetenhet.

Den gör ont, bitvis, när somligt i den träffar.  Den väckte en massa tankar.

Men faktum är att utan att själv ta ansvar för att förändra sin situation så gör man sig till offer. Då ändras inget. Man mår kasst och riskerar att fastna i det.

Allt kan man inte förändra. Det man kan, måste man göra. Själv.

Mitt ursprung ställer till det för mig, just på den punkten. Jag gör själv, jag frågar inte om lov först. Jag agerar när det händer saker. Konsekvenserna får jag ta sedan, om det blir några. Det blir det, rätt ofta.

Bloggen och tankarna efter den väckte en massa minnen också.

Inte alltid lyckat, speciellt i arbetslivet där chefen förväntas fatta alla beslut.  Vilket har hänt mig rätt ofta under alla åren i arbeten där jag jobbat på fältet och chefen på kontoret. När chefen inte är på plats, inte ser, inte har alla fakta eller bara är upptagen av annat, så fattar jag självständigt beslut om vad som behöver göras. Och får skit. För chefen skulle ju…

Fast chefen inte fattade vad jobbet ute i ”bygderna” gick ut på, vad som krävdes och hur olika det kunde vara från kund till kund, kommun till kommun, företag till företag. Reste som tekniklärare under många år, nämligen. Land och rike runt. Från norr till söder och ibland utanför riket. Roligt var det, för det mesta, men sket det sig kunde det bli knöligt. Svårt att få fram materiel mitt ute i Norra Norrland, när flyget slarvat bort bagaget med alla grejorna som exempel. Så jag blev expert på att trolla med det som fanns. Prata ur minnet, rita själv, låna grejor.

Inte alls lyckat i mitt privatliv. För att få hjälp efter grov misshandel, mordförsök mm förväntades jag vara nedslagen(psykiskt) gråtande och hjälplös, inte komma med förslag på vilken hjälp jag kunde behöva, inte vara full av kämpaglöd och vilja att komma vidare. Skydda min unge och mig själv. Med vad som behövdes. Att gå när jag blivit sparkad och slagen och kunde smita ut skulle jag tydligen inte gjort. Jag borde ringt efter hjälp. Tydligen.

Hur då? När han tagit telefonen, plånboken, nycklarna och allt annat av vikt!  Gick ju bara i  det jag hade på mig, med ungen på armen, ordentligt påklädd men sovande, mitt i natten. Ut bara, utan att ens våga stänga dörren efter mig, ifall han skulle vakna.

Eftersom jag klarat det  kunde det det inte varit så farligt.

Jag vägrade acceptera att jag var ett offer. Vilket slog mig först långt senare. Då insåg jag att jag betalat ett pris för min självständighet.  Jag kunde berätta vad som hänt, rena klara fakta. Man valde att inte tro mig, för att jag inte grät, inte var helt förstörd och ett  skakande vrak. Jag måste hitta på, för sånt händer bara inte -sas det. Om det händer, så kan man inte berätta om det, som jag kunde.

Att jag inuti var helt sönder av oro, smärta och skam över att ha utsatts, det fattade ingen då. Att jag både skakade och grät, när de inte såg på, när barnet sov.  Att jag helt saknade familj i närheten och pengar att ta mig till familjen, där långt borta, det brydde sig ingen om.

Att jag vägrade  skämmas, berättade om det i media, var inte heller bra. Sånt ska man inte prata om, då är man en bitterfitta och surkärring. Måste provocerat och allt det där.

Nå, det där är historia. Jag vägrar fortfarande att skämmas för något en annan person gjort sig skyldig till.  Det är inte brottsligt att ha varit utsatt för brott.